Den som någonsin påstått att hip hop och rap inte är speciellt existentiell har fått musiken helt på bakfoten. Musiken är högst existentiell och tar upp många frågor som är aktuellt för vårt samhälle. Det kan handla om liv och död, kärlek och politik som huvudfrågor och det serveras ofta i en kritisk form. Om liv handlar det om att leva och med död om vem som skall komma ihåg dig. Timbuktu släppte 2005 en skiva med just döden, ”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö”.
Rap och hip hop har helt klart fått ett dåligt rykte för att ha tomma och snuskiga låttexter och att förmedla mer våld och sex än vad samhället kan klara av. Men det finns en helt klart samhällskritisk sida av musiken som fått ett oförtjänt dåligt rykte. Majoriteten av rappare är just kritiska mot politik, för mänskliga rättigheter och vill gärna ta upp ämnen som betyder något. Kanske är Timbuktu ledande inom just liv och döden som ämne, och nästa ämne är kanske att ordna en billig begravning och om fattigdom.
Om just hip hopens dåliga rykte tog man upp redan 2005 när Timbuktu spräckte mångas bubblor:
FN:s mänskliga rättigheter känner de flesta av oss till, men hur ofta talar vi om att det faktiskt också finns ”mänskliga skyldigheter”?Även Timbuktu reagerar – när han tar till orda på CD:n – mot ett allt mer egoistiskt samhällsklimat som breder ut sig. Det är de egna rättigheterna – vad jag vill ha – som står i fokus. ”För vi är vildare än djur när det gäller att ta … Ingenting är heligt för nu roffar vi åt oss”, sjunger han.Baptisterna skriver med sitt sätt att uttrycka sig att individualismens och materialismens baksida är att människovärdet devalveras, att alla människor inte längre är lika mycket värda. (Läs hela artikeln om Timbuktus musik här)
